Författare: Josefin Nissa

MUCK
26 nov - 30 nov


Det är svårt att beskriva känslan av att vara så nära muck att att man nästan kan sträcka ut handen och röra vid det. Under hela året som musiksoldat finns ordet där i slutet av kårplanen men det blir inte riktigt verkligt förrän sista veckan. Med ungefär en månad kvar kan man ana en längtan som sedan när det verkligen drar ihop sig byts till en slags ångest. För det är med skräckblandad förtjusning man letar upp alla märkningar som tejpades och syddes fast på alla tillhörigheter i januari. Och det känns lite märkligt att sprätta bort AMK-märken och namntaggar från sina uniformer. Det enda som egentligen inte medförde något som helst känslomässigt lidande var vården, visitationen och inlämningen av vapnen och vapentillbehören. Jag kan inte säga att jag blivit särskilt fäst vid min AK5, lärde mig numret på den mest av praktiska skäl.
Desto mer kändes det i magen när vi lämnade ifrån oss paradutrustningen. Det smärtade lite att slänga sina tidigare välpressade byxor i en hög och att ställa paradskornas klackjärn rakt på MX-kängornas tår så att hela årets putsarbete gick om intet. Jag var väl kanske inte den mest välputsade soldaten, men jag var grymt stolt de gånger jag kunde titta ner på mina fötter och ändå se himlen. Vilken annan gång i livet komer jag att uppleva det?

När insikten om att det snart är dags att ta farväl börjar sjunka in blir det plötsligt väldigt bråttom att umgås så det står härliga till. Alldeles i början av året upplyste Fu B oss om att öl är AMKs nationaldryck (sedan tvekade han lite och medgav att man får dricka vin och cider också, så länge man dricker något) och jag vet att det stämmer. Vår näst sista kväll vågade vi oss utanför Kungsängens gränser. Vi klev av pendeltåget vid Stockholm södra och slog sedan runt på Söder fram till att sista pendeltåget gick. Av någon anledning klev jag av detta tåg när det kom till centralen och åkte sedan tunnelbana tillbaka till Medborgarplatsen. Festandet fortsatte i ca 30-45 minuter innan vi tryckte ihop oss sex personer i en svarttaxi med slutmål hållplatsen för nattbussarna. Det var första och antagligen sista gången jag åkte nattbussen hem till Livgardet. Tidigare har jag provat att komma tillbaka ännu senare och då åka morgonbussen som går hela vägen in på området. Då kan man kliva av vid förrådet och får en kortare väg att gå till kasernen. Nackdelen är att turen går runt resten av gardet först.
Kvällens stjärna blev utan tvekan gruppchefen i tvåan som lyckades bli utslängd från Söderhof efter att ha spytt i pissoaren lagom när vakten gick sin runda på toaletten och sedan somnade på tåget hem. När han vaknade hade tåget inte bara nått slutstationen Bålsta utan dessutom vänt och åkt tillbaka till lokstallet i Bro. Visserligen närmare hem men helt mörkt, tyst och öde. Till slut lyckades han ta sig ur det avstängda tåget och hittade en servicetelefon. Som den glidare han är lyckades han övertala en hjälpsam banarbetare att skjutsa honom till gardet i sin privata bil.

Efter en hård natt följer nästan alltid en hård dag. På ett eller annat sätt. Denna bakfylledag ägnade vi åt att lämna in det mesta av intendenturmaterielen, dvs i princip allt vi fått ut. Vi hade förberett oss genom att packa allt i rätt ordning så att det hela tiden bara skulle vara att ta tag i det översta i högen och slänga det i korgen. Men vi hade glömt en viktig detalj. Förrådets förmåga att planera. När vi kom in genom dörrarna var det redan fullt med folk som lämnade in sina M/Ä-uniformer. Jaha. Vi fick gå runt hela inlämningsslingan och gräva runt i packningen och lämna saker på de ställen där vi kunde ta oss fram. Istället för att gå på ett led längs en strukturerad bana sprang nu trettiotvå musiksoldater kors och tvärs med liggunderlag, kalsonger och stridsvästar.
På kvällen hölls AMKs traditionsenliga avslutningsceremoni och vi fick chans att krama om alla yrkesmusiker och befäl som jobbat med oss under året. Vi passade på att överlämna en liten present också, vår årstavla. Till skillnad från tidigare års prettobilder på sektionerna gjorde vi ett kollage där alla fanns representerade på minst en bild. Det blev bilder med allt från parad och konsert till fest och slappande i gräset på Karlberg. Helt enkelt en bra sammanfattning av året.

Den sista morgonen i tjänst blev inte som andra morgnar. Ingen hårknut. Ingen uniform. Civil frukost. Civil morgonuppställning. På förmiddagen lämnade vi tillbaka det allra sista, lakan, filtar, handdukar och sedan städade vi våra logement intill perfektion. Om de inte blev godkända på visitationen skulle en stackars efterpatrull få återvända in efteråt och ställa i ordning det sista. Så blev dock inte fallet, alla klarade sig bra. Vi lämnade tillbaka värnpliktslegitimationen och ställde sedan upp på lilla h-plattan för att ta emot betygen. När det var klart gjorde vi en kårformering med bara värnpliktig personal och ledda av Lt L sjöng vi oss ut genom grindarna. Precis innanför vakten stod våra vapenbröder och systrar i Trumkåren uppställda för att ta ett sista farväl. Rörande ända in i själen. Halt på parkeringen och sedan de magiska orden HÖGER VÄNSTER OM, MARSCH. Ben och armar reagerade av gammal vana, och tur var väl det, annars vet jag inte vad som hade hänt. Kanske hade vi fortfarande stått kvar. Efter några stapplande steg i den nyfunna friheten var vi tvungna att söka stöd och tröst hos varandra igen. Tårar och kramar om vartannat. Pluton efter pluton med högljudda ungdomar utsläppta från fångenskapen rusade ut genom grindarna, kastade sig i sina bilar och gasade iväg hängandes på signalhornet. Kvar stod en stackars rödgråten skara som visste att det här livet kommer aldrig tillbaka. Nu är det över.
Musiksoldat Nissa är inte längre musiksoldat.



Finalkonserterna
12 nov - 19 nov


Den här veckan fick inte direkt någon flygande start för min del. När jag kom inramlande i kasernen vid elvatiden på söndagskvällen tvingades jag erkänna för mig själv att jag lämnat skåpsnycklarna hemma i Borlänge. Det blev alltså civila kläder till frukosten och en hel del väntan i korridoren utanför plutonchefernas korridor för att komma åt kuvertet med reservnycklarna. Med en kvart kvar till uppställning fick jag till slut ut min nyckel och kunde bege mig tillbaka till logementet för klädbyte och håruppsättning. Det var en klen tröst att veta att det var första gången det hände i år. Inte ens vår bastrumslagare som brukar lyckas glömma eller slarva bort det mesta har behövt hämta ut sin reservnyckel. Hur som helst så lyckades jag få med både mig själv och all min utrustning ombord på bussen som tog oss till replokalen i Sickla.

Jag tror att alla gamla musiksoldater håller med mig om att det känns lite märkligt att kliva in i repsalen, bläddra igenom repertoaren och veta att det här är det sista vi kommer göra tillsammans. I somras när vi var mitt innne i högvaktssäsongen trodde jag inte ens att det någonsin skulle kunna bli vinter igen. För att inte tala om hur det kändes första veckan när jag lovade mig själv att hålla räkningen på varje dag som gick och förde mig närmare slutet. Min nedräkning började på 326 och redan någonstans vid 323 tappade jag bort mig.
Nåväl, med mindre än en vecka kvar till konserthelgen var det dags att börja repetera inför finalkonserterna i full orkester. Innan hade vi haft sektionsrep för att känna på styckena och sedan nio dagars ledigt då de flesta passade på att sitta på kammaren och traggla själva. Och visst hjälper det att man övar själv innan det blir dags att sätta ihop allt, men på måndagen kändes det ändå som om vi hade ett stort berg att bestiga innan vi var redo för konsert. Inte blev det bättre av att vi på kvällen var kommenderade till Militärmusiksamfundets firande av Sam Rydberg-dagen och såg våra övningstillfällen reduceras till en tunn och lätt dimma som drev bort mot horisonten. Att fira en marschkompositör på hans egen dag och tycka att det är helt normalt och väldigt trevligt måste väl betyda att man spenderat lite för mycket tid i en paraderande musikkår, eller? Att sedan bli glad i själen när sextetterna spelar gamla klassiker hemifrån, som Vivu Esperanto, utöver de som vi traskat till i år gör att känslan av att vara en äkta marschnörd förstärks ytterligare.
Resten av veckan fick vi dock arbeta ostört med egen övning, sektions-, stäm- och tuttirep. Vår egen nästan-friskis-och-svettis-instruktör höll sitt sista pass, kvällen till ära uppgraderat med lite ny musik för att få alla att gå igång lite extra. Vem vill inte hoppa högre än vanligt när Slagsmålsklubben drar igång?

Den första av våra två finalkonserter höll vi i Linköping, i samma konsertlokal som vår absoluta premiär inför publik ungefär sju månader tidigare. Det finns väl egentligen inte så mycket att säga om själva konserten, mer än att jag lyckades med bedriften att spela en solo-stämton. Jag var inte riktigt med på att konsertmästaren bara ville ha en ton istället för de vanliga två. Jag insåg mitt misstag när jag tittade upp och fick syn på två kornettister. Den ene såg helt ställd ut och den andre såg inte ut att kunna hålla sig för skratt. Hur konsetrtmästaren såg ut vill jag inte ens försöka beskriva. Det vara i alla fall en ganska fin ton.

Konsert nummer två spelades i Berwaldhallen i Stockholm. Inför det här framträdandet laddade vi genom att lyssna till en historia om vad man gör när man skiter på sig i ett kollektiv man själv inte bor i. Historien inbegriper bland annat en sovande flickvän, ett upptaget badrum, försvarets kalsonger och en grötkokande rumskompis. Ni kan ju själva försöka dikta ihop en någorlunda vettig historia med de små ledtrådarna. Är ni riktigt lyckligt lottade kan ni kanske få höra historien direkt från killen som upplevde den. Då är den som bäst.

Egentligen har jag inte så mycket att säga om själva konserten, mer än att det nog var många som fick en liten klump i halsen och en tår i ögonvrån då de sista tonerna av Segnale Solenne klingat ut ur Krp Ls jägarhorn och Lt L vände sig till musikkåren och gjorde en långsam honnör. Aldrig mer skulle Arméns Musikkår 2007 spela en konsert tillsammans igen.

Men inte var det slut på jobb för det. Nej, nej. Redan morgonen efter ställde vi upp i våra väl använda paraduniformer och genomförde en ceremoni på K1. Det var byte av arméinspektör som behövde ackompanjemang. Med tanke på att almanackan visade 19:e november så måste vi ju säga att det gick ganska bra. När jag stod med halvstekta fötter vid armémuseum i juli trodde jag väl aldrig att mina tår skulle komma att frysa i paradskorna, men ack så fel jag hade. Det var också min första parad i långkalsonger. Jag får väl vara glad att jag hann med det också innan det blav dags att stoppa undan bäckarna och kasken.



Musikutbildningsvecka
29 okt - 3 nov


Den gångna perioden har ängnats helt åt musik och samvaro med våra yrkesmusiker. Vi har spelat i ett antal olika ensembler, för min del en serenadensemble (en flöjt, två oboer, två klarinetter, två horn och två fagotter) och en barocktrio med två oboer och en fagott. Den tid som inte tagits upp av ensemblerepetitioner har ägnats åt övning, enskilda lektioner och masterclasses. De stunder vi har varit hemma på gardet har vi roat oss med att iaktta de nyinryckta på fjärde skvadron. Från vårt fönster har vi bra utsikt in i deras korridor och jag kan rapportera att de har uppställning så gott som hela tiden och så fort de ska förflytta sig en sträcka längre än en meter springer de. Jag inte låta bli att känna medlidande med de små stackrarna. Det var hemskt att vara nyinryckt.
En av kvällarna under veckan bestämde Sg T att det minnsann var dags för fys igen och eftersom det var lite väl mörkt för en löprunda i skogen fick vi åter packa stridspackningen för att kunna gå ut och gå med full stridsutrustning. Ungefär en timme efter avmarsch kom vi fram till målet som visade sig vara vår egen buss. Grupp fyra hade fått med sig ett brev där sergeanten talade om att nyckeln låg på vänster bakdäck. Vi fick också instruktionen att gå in, äta kvällsmål och titta på medföljande film. En stund senare kom självaste Sg T springande och körde hem oss igen.
Den sista kvällen av utbildningsveckan anordnade vi en intern konsert så att alla ensembler fick visa upp vad de gjort under veckan. De som gick hem mest var slagverkarna som spelade ett stycke skrivet av en ur de egna leden och messingssextetten Micke B and the horny horns, denna kväll utan Micke B, alltså bara kåta. Mmm!. De spelar på gamla klassiska svenska instrument såsom esskornett och ventilbasun. De är en spontan ensemble som spelat ihop ett tag nu. Efter sin första repetition kom de hem och var helt lyriska och vi andra tänkte att det här måste verkligen vara något speciellt. Sedan kom de dragande med sin första inspelning och nog var det speciellt alltid, fast kanske inte på det sätt som vi hoppats. Närhelst någon sätter på den ekar fortfarande skratten mellan väggarna i logement ett. Det är med glädje jag säger att de har utvecklats.
Efter det sista numet fortsatte kvällen med fest och musikquiz. När vår konsertlokal stängdes drog vi över till Kungsholmen och fortsatte vårt festande tills den sista pendeln bot Bålsta gick. På väg hem till Livgardet föll den första snön i Stockholm.



Fältövning: Ovissheten
18 okt - 24 okt


Det är ingen slump att musiksoldaters stridsutbildning inte smäller så högt bland övriga soldater. Den fälttjänst som rymts i år har inbegripit baskerprovet och slutövningen. Lt K hade tänkt att vi skull få i uppdrag att bevaka någonting men konstaterade att vi inte var utbildade i bevakning så vi fick helt enkelt leka krig istället. Det vi fått veta om vår GSU-helg på förhand var att den skulle ägnas helt åt skjutning. Vi skulle skjuta för märken och medaljer, inget annat. Att det på veckoprogrammet stod att alla måltider skulle utspisas i terrängen berodde helt enkelt på att det går fortare så. En vecka innan fick vi veta att nattpermissionen mellan två av dagarna var indragen och då tog spekulationerna fart. De avfärdades dock ganska effektivt med argumentet att vi skulle vara på skjutbanan hela dagen och ingen skulle få chansen att slå runt på stan och försätta sig ur stridbart skick.
Perioden började lugnt och sansat med inventering av den personliga materielen, packning av strids- och trosspackning (den uppgiften satte verkligen griler i huvudet på alla stackars musiksoldater som alltid fylls av ångest när det kommer till fälttjänst) och städning av plutonsförrådet varvat med repetition av det lilla figget. Gardesbataljon och femte skvadron hade besöksdag och tyckte det var lämpligt att vi var med som en liten guldkant. Efter spelningen blev det ganska uppenbart vart den där nattpermissionen tagit vägen. Vi kan väl säga att den bestämde sig för att campa i skogen.
Det hela började med att vi lastade lastbilen med tältutrustning, trosspackningar och mat. Sedan låste vi ut vapnen och gjorde oss klara för avmarsch ut på övningsområdet. Vi stannade till och åt mat vid det som skulle bli första tropps lägerplats. När andra tropp fortsatte sin vandring sprang vi fram som tomtenissarna på julafton och lastade snabbt och tyst ut nödvändig förläggningsmateriel ur lastbilen. När resningen och kamoufleringen av tälten var klar var det redan mörkt och svårt att hitta i lägret. Det hände ett antal gånger att jag irrade runt lite efter mina nattliga vaktpass på väg mellan poststället och tältet.
Innan striden kunde dra igång på allvar var vi ju såklart tvungna att ladda våra magasin med ammunition så lagom när lägret var färdigt traskade vi raskt tillbaka in mot gardet. Vi fick veta att vi skulle stöta på ett hinder av något slag och att vi måste ta oss förbi det på något vis. Den första lilla motgången som fick hjärtat att hoppa upp i halsgropen var en bil vi mötte som fick oss att kasta oss ner i diket. Det riktiga hindret kom när vi skulle in på området. För det första var vägen upplyst och för det andra var den yttre grinden stängd. Efter en tids överläggning med tänkbara alternativ som att gå runt och gå in genom stora grinden eller ringa våra kontakter i vakten för att få dem att öppna märkte vi att det skulle gå att krypa under grinden. Sagt och gjort. Det jobbigaste med hela situationen var att vi var ett lätt byte där vi krälade i ljuset från gatlyktorna. Men det gick bra.
Inne i Sofieros skjuthall möttes vi av Lt K som repeterade Ladda, Patron ur och skytteställningar. Vi fick också ta isär och sätta ihop våra vapen en gång innan vi fyllde två magasin med lösplugg och gav oss av ut i natten igen.
På väg hem blev vi sedda av andra tropp som gömde sig i skuggorna, men vi märkte inget, utan gick lugnt vidare.
Under den här övningen infördes ett nytt moment sedan baskerprovet: patruller av olika slag. Hela natten tillsattes små patruller som utförde spaningsarbete mot grupp tre och fyra, soldater blev skadeskjutna i benet och bars hem på bår och hela tiden smög LT K obemärkt runt i skogarna och iakttog vårt arbete. Senare berättade han att han lärt sig det ena och det andra både om oss och om sig själv.
Dag två inleddes med frukost och rivning av förläggningen. Allt lastades in i lastbilen igen och sedan bar det åter av till Sofiero. Hela dagen ägnades åt skjutövningar ledda av Lt R och Lt K. När mörkret föll bröt vi upp och gick tillbaka in på området där fältövningen Ovissheten till slut blåstes av och vi fick börja vårda upp materielen igen och låsa in våra vapen för natten.
Nästa morgon vaknade vi i våra egna mjuka sängar, gick upp, klädde på oss och drog oss åter tillbaka till Sofiero. Denna gång för att genomföra en prisskjutning med valda övningar ur skjutboken. En liggande utan stöd, en knästående, en knästående på tid och en stående på tid. Även om det kanske inte gick så bra för all tror jag att de flesta tyckte det var roligt att prova de olika ställningarna och övningsmomenten. När vi var klara med vår insats drog jag mig tillbaka, bredde ut liggunderlaget , svepte in mig i värmejackan och stängde av mikrofonerna på hörselskydden. Är man tillräckligt trött går det att sova var som helst, även om sexton personer avlossar fyra skott var inom sju sekunder trettio meter bort.
När alla skott avlossats och protokollen skrivits stod det klart att två lyckliga musiksoldater får pimpa sina uniformer på finalkonserterna, den ena med Arméns Skyttemärke i Silver och den andra med Arméns Skyttemedalj i Silver. Bra jobbat!



Sida: 1 2 3 4 5 6

Kodning: Evnert   Design: Asphult
Om Cookies